Göteborgsvarvet igår bjöd på strålande sol och galet mycket folk. Jag startade i sista startgrupp så innan jag skulle börja springa så hann vi först vinka av Johannes syster Sara, pappa Fred och lillebror Filip innan de startade. Och jag hann köpa mina skor, som jag förövrigt sprang i idag. Eftersom jag planerat att ta varvet som ett träningspass så tänkte jag att jag ändå kunde passa på att börja springa in dem. Kanske inte det smartaste att springa ett lopp i nya skor men det var inga problem.

Jag ställde mig långt fram i min startgrupp så de första 3 km gick finfint. Sen började jag komma ikapp de långsammaste i föregående startgrupp och det blev en rejäl flaskhals. Efter ca 25 min och 5 km nådde vi Älvsborgsbron och kilometern över blev en lunk då jag insåg att det skulle ta för mycket energi att zickzacka sig förbi alla som redan var trötta där. Efter bron var det en lång nerförslöpning ner mot Eriksberg och eftersom nerför är mitt starkaste kort nuförtiden så försökte jag springa på så gott jag kunde för att tjäna in förlorad tid, det gick så där eftersom det var väldigt trångt även där.

Hela sträckan på Hisingen är platt och en trevlig sträcka att springa. Fortfarande väldigt trångt och svårt att ta sig fram, men fortfande trevligt. Vi passerade milen och ett par, tre km till innan det var dags att ta sig in mot Avenyn.

Och eftersom Hisingen är en ö, så måste man såklart springa över varvets andra bro, Älvsborgsbron för att ta sig in mot stan. Och stor del av den lutar uppåt och eftersom många var trötta där och gick, eller sprang väldigt sakta så gick det i riktig slow motion. Ingen fara på taket för mig som ändå hade som taktik att ta det lungt där eftersom jag är riktigt dåligt på att springa uppför och tänkte att jag kan plocka in tid på nedförslutningen mot Nordstan. Tji, fick jag då det var lika svårt att ta sig fram där. Fick således en riktig vila över bron och strax efter att vi passerat 14 k, så närmade vi oss Avenynlöpet. Hade planerat att åtminstone springa på de sista fem, sex kilometrarna men det gick f*n inte. Merparten sprang långsamt eller gick och jag sprang slalom för att ta mig förbi. Ibland blev det helt stopp och loppet liknade ett fartlekspass. Springa på där det fanns luckor och sakta ner där det var för tjock med folk och vänta på en ny öppning.

Jag vet inte hur många gånger jag hörde funktionärer kommunicera under loppet att alla som sprang långsammare skulle hålla till höger. Bra i teorin, men det fungerade föga i praktiken då det gick deltagare här och var. Jag försökte att inte bli irriterad på det, men kom på mig själv att reta upp mig en aning på att de inte kunde hålla sig på ett ställe. Nu, var det väldigt varmt och alla gör såklart sitt bästa för att komma i mål och det är verkligen inget att bli irriterad över. Göteborgsvarvet är inte bara en folkfest utan även största halvmara och utan alla (oss) motionärer skulle det inte vara det. Alla som springer gör det utifrån sina förutsättningar och alla som tar sig i mål gör det bra. Men det är en aning frustrerande att känna sig pigg och fräsch utan att kunna springa i sin egen takt samtidigt som man ser hur tiden rinner iväg.

Så hela avenyn, Linnè och de sista kilometrarna mot mål likande en riktigt slalombana och en kamp att ta sig fram då många verkligen var helt slut och kämpade för att fullfölja. Inte ens på upploppet gick det att springa fort och ta ut sig, så jag sprang i mål med lätta ben och mycket krafter kvar, men ändå glad för att det var så roligt. Nästa år kommer jag iaf att hamna längre fram i fältet. Och med tanke på alla uppmaningar jag fått om att ta det lungt och spara mig till Stockholm maraton så var det nog bra att jag startade långt bak. Tävlingsmänniska som man är så hade jag säkert tagit ut mig fullt om jag fått chansen, nu fick jag istället ett njutbart lopp hela vägen och som det kändes i mål så hade jag gärna kunnat fortsätta i samma fart en bra bit till.

Jag är inte nöjd med tiden, men jag är nöjd över att benen höll utan tillsymmelse att stumna hela vägen. Jag förundras också över hur jag många gånger under och efter loppet tänke att shit, vad snabbt alla kilometrar försvinner. Jag startade och vips så var jag i mål och då menar jag såklart inte att det gick snabbt tidsmässigt, utan bara det kändes så lätt och att jag aldrig slogs av tanken som jag brukar att jag bara vill att "skiten" ska ta slut ;) Av erfarenhet efter tidigare halvmaror så vet jag att tröttnaden kan slå till när man minst anar det, men jag behövde aldrig uppleva det idag och jag sprang bara ett par minuter långsammare än min förra halvmara (Göteborgs halvmara) och två minuter snabbar än Stockholm halvmara, och under båda de loppen var jag så fruktansvärt trött och stel i benen att jag knappt kunnat springa ett steg till efter målgång. Dessutom är de två halvmarornas banor lättare än varvets och jag behövde inte trängas på samma vis plus att vädert löppmässigt var bättre då. Så trots många förlorade träningstillfällen fick jag ändå ett litet kvitto på att formen är bättre än förra året. Och jag sprang hela 8 ½ minuter snabbare idag än vad jag gjorde förra året (då jag iofs var väldigt otränad). Men fan, vad jag ser fram emot nästa halvmara, då kommer jag att ge gärnet. Och jag ser såklart fram emot Stockholm maraton. Om två veckor den här tiden är den (förhoppningsvis) avklarad :-).

Tider under loppet:
5k: 25:12 05:02/km
10k: 50.36 05:03/km
15k: 1:17:18 05:09/km
21.1k: 1:50:39 05:15/km


Sara och Fred innan deras start.

Jag sprang i linne från New line, långa tights - för att jag inte orkade gå och byta om till korta, väldigt varmt btw- min nya leksak runt armen och nya Nike lunar.

En helt oberörd Sara med för mycket energi möter upp mig efter loppet genom att springa ett par varv runt rondellen med Adri i barnvagnen.

Jag, en trött Filip och Fred njuter av värmen.

Sara som verkligen tog loppet som en rolig grej och ett träningspass hade uppgiften att få (min svärfar) Fred i mål sprang (gick) ungefär 45-50 min långsammare än sin nuvarande kapacitet. Och Fred 60 år, lyckades ta sig i hela de 21 kilometrarna in i mål utan att ha sprungit många meter i år. Filip som gjorde debut och sprang det längsta han gjort någonsin på 1.56 och en annan debutant, Cissi tog sig också nöjd och glad i mål genom att springa 6 km längre än vad hon gjort tidigare. Johannes var en ypperlig hjälpreda under tiden medans han servade oss tillsammans med Adriano och Tilda. Förutom att Danne inte kunde ställa upp så blev det en bra dag i solen helt enkelt.

Idag ska Tilda och hennes kusin Adriano springa mini Göteborgsvarvet så vi är på väg in till Slottskogen nu (var tvungen att vänta att Kuznetsovas match). Och sen är det Franska öppna som gäller.